Livets universitet

­              

 

När jag kom till Vesterbro var det som att komma hem. Så sjunger Thåström i ”Sönder Boulevard” och jag instämmer! Stadsdelen i Köpenhamn, och då företrädesvis kvarteren bakom sydvästra utgången från Hovedbanegården, vid Reventlowsgade, är jag bekant med sedan snart fyra decennier. Var här första gången under tidigt 1980-tal.

Minns särskilt en nyårsfest på Istedgade. Den ökända gatan som leder ända ner till Enghave Plads. Strassen, som den också kallas, har besjungits av ett flertal artister. Natasja och Peter Belli för att nämna några. Den sociala misären har genomsyrat omgivningarna här sedan mitten av 1800-talet, då föregångaren till nuvarande centralstationen stod klar.   

Jag vill ta fasta på författaren Dan Turèlls bevingade ord istället för att fördjupa mig i en socialrealistisk skildring. Kvarteren nära stationen, och då särskilt Istedgade, har kommit att kallas ”Livets universitet”. Vad menar Turèll med det och vad har dessa kvarter förlänat mig genom åren?

Här syns beprövade existenser som inte lika ofta uppenbarar sig på vägen ut från Olséns Herr- och Dam-mode-boutiquer vid Gustav Adolfs Torg i Malmö. Inte heller har jag hört att någon från danska kungahuset brukar skråla i dessa kvarter.

 

Jag besökte ibland Istedgade i väl beskänkt tillstånd under mina mörka år. Gatans lag är hård och vissa individer kommunicerar företrädesvis genom djuriska läten snarare än välartikulerad danska. En gång, vid lunchtid (!), såg jag en man trampandes med stora kliv, som om trottoaren vore belägrad med fallna trädstammar. Kanske hade han tagit något hallucinogent? År 1996 strök jag själv omkring här under några dygn i samband med att Lou Reed var i stan och höll konsert. Min sejour blev blaskig och kan sammanfattas: ”A walk on the wild side”.

 

En sommarnatt 2007 hade jag tagit taxi in till Köpenhamn från Malmö för att kupera bakfylleångesten med några porter och snapsar. Kvart över åtta på morgonkvisten, när jag rör mig inne på Hovedbanegården, med ännu en porter i ena handen och en Benson & Hedges i den andra, ringer telefonen.

Det står skyddat nummer på displayen. ”Vem f-n kan det vara”? undrar jag. Är det möjligen en handläggare från Arbetsförmedlingen? Myndigheten som jag vid detta tidevarv låg i konflikt med. Nej, det var: Percy Barnevik! Ja, det är faktiskt sant, men vad han ville mig tar vi en annan gång.

Percy ringde från Indien. Jag upplevde att jag också var långt, långt borta, men vaknade till av signalen - Ding, ding … Dong – som aviserar högtalarutrop om ankommande och avgående tåg.

 

Åren går och jag återvänder fortfarande hit, men i syfte att dricka ingefärslemonad, äta god orientalisk mat och ta en kopp te.

 

”Livets universitet” – Kvarteren bakom Hovedbanegården i allmänhet och Istedgade i synnerhet, blev mitt viktigaste lärosäte. Utan dessa erfarenheter hade min kandidatexamen i psykologi från Lunds universitet framstått som fadd. Senare kom jag även att bli antagen till prestigefulla Stanford i Kalifornien, men tackade nej.

 

Utan fältstudier och egna experiment på ”Livets universitet” vore jag idag en aktör i samhället med brist på substans; okunnig angående flera aspekter av tillvaron och mänskligheten.   

 

 

Jonas Thornell

Fri skribent