Lustans Lakejer introducerade mig för Hjalmar Gullberg

1984 – ”Åttifyran” - var namnet på en legendarisk nattklubb i Stockholm med new wawe-inriktning under det tidiga 80-talet. Johan Kinde, frontman och låtskrivare i bandet Lustans Lakejer, var en väl sedd gäst på klubben. För mig representerade ”1984” också uppbrott. Det var året då jag lämnade Stockholm för utlandsstudier.    

Sommaren 1985 kom jag tillbaka efter ett år i Frankrike och Tyskland. Då hade Lustans Lakejer givit ut sitt sjätte album - Sinnenas rike. Här fanns även Johan Kindes synnerligen stämningsfulla tolkning av Kyssande vind - Hjalmar Gullbergs förmodligen mest kända dikt! Den ingår i samlingen Kärlek i tjugonde seklet som gavs ut 1933. Det var så jag kom att intressera mig för Hjalmar Gullberg, hans dikning och resor…

Nästa poem som fångade min uppmärksamhet var just: Jag tänker ge mig ut på en lång resa, från Gullbergs andra diktsamling, Sonat, utgiven redan 1929. Hjalmar Gullberg tyckte om att fara på tåg genom Europa. Resans mål och syfte var inte så viktigt. Att färdas, möta främlingar, tala och höra andra språk kunde vara den största behållningen - en andlig upplevelse.

De senaste åren har även jag rest i Hjalmar Gullbergs fotspår, följt router som han själv nämner i sina efterlämnade dagböcker. Ofta har mina utfärder i Europa kombinerats med ett föreläsningsuppdrag om skalden för någon kyrka eller bokhandel. Sammanfallande råkar vara att flera av Gullbergs destinationer även besjungits av Lustans Lakejer, till exempel Berlin, Bryssel, Genève och Paris.

Efter Trettondag Jul 2019 träffar jag Johan Kinde för ett enskilt samtal om svunna tider. Tidigare har jag mest sett honom på konserter genom åren. Nu möts vi i klassisk stockholmsk krogmiljö - inte långt från platsen där ”Åttifyran” låg - för att avhandla Lustans Lakejer, Hjalmar Gullberg och längtan till ”världen utanför”.

Därför återkommer jag ännu en gång till dikten om ”resan” och frågar Johan Kinde:

- Hur tolkar du Hjalmar Gullbergs rader: ”Jag far bort för att söka något i mig själv, som jag inte fick tag i här”?

- De orden kunde vara mina egna! Redan när jag var ung och växte upp i Åkersberga, norr om Stockholm, längtade jag in till stan, tog ofta tåget – Roslagsbanan. Jag sökte två-årig ekonomisk linje på gymnasiet, bara av den anledningen att utbildningen gavs av Östra Reals gymnasieskola på Östermalm. Det var mitt första steg; att komma bort från det lilla brukssamhället och in till stan. Vidare minns jag tågresor från Stockholm ner till släktingar i Tyskland och eftersom jag var en pojke på den tiden kändes det väldigt spännande. Ännu en ny dimension av världen gjorde sig då tillkänna, som senare skulle inspirera mig att skriva texter, som alltså blev sånger med Lustans Lakejer. På senare år har jag haft glädjen att bo ett år i Paris. Att tala och tänka på ett annat språk gör uppenbarligen något med själen, även om vardagsrutiner tenderar att också prägla en längre utlandsvistelse.

I år, 2019, avslutas mitt fleråriga projekt: Hjalmar Gullbergs resor i Europa. Sista turen går till Aten. Passande, då många Gullbergdikter vidrör grekiska teman och miljöer. För övrigt är det ingen slump att jag blev uppmärksam på en av våra största 1900-talsdiktare tack vare musikgruppen Lustans Lakejer. Hjalmar Gullberg var nämligen själv musikalisk. Han trakterade violin och avsåg att fortsätta som tonsättare, innan han vid tjugoett års ålder bestämde sig för att bli: skald. Enligt Gullberg själv är också många av hans dikter skrivna för att kunna sjungas. 

Jonas Thornell

Fri skribent