Gullbergs resor

Under tidigt 1980-tal kom Lustans Lakejer, med sångaren och frontmannen Johan Kinde, ut med en tonsättning av Hjalmar Gullbergs dikt Kyssande vind. I Kindes tolkning lyder det ”natt i syrenernas tid”, istället för ”kväll i syrenernas tid” som i originaldikten. Det är en språklig avvikelse som jag härmed, i egenskap av Gullbergkännare, legitimerar. Natten är tidpunkten på dygnet att föredra, för association till mystik och överträdelser inom kärlekskonst som Hjalmar Gullberg besjunger i dikten.

Genom Lustans Lakejer kom jag således att under 1980-talet bli djupt gripen av Hjalmar Gullberg och hans författarskap, särskilt skaldens resor med tåg i Europa och hans benägenhet att vända sig bort från svenska samhället. Han skydde det triviala och längtade till världen utanför, ungefär som vissa av Lustans Lakejers texter handlar om. Några år senare, i slutet av 1980-talet och på plats i Lund nära Västergatan där Hjalmar Gullberg residerade 1928-1935, upptäckte jag dikten Jag tänker ge mig ut på en lång resa, från samlingen Sonat, utgiven 1929.

Under senare år har jag lagt ner ansenlig tid på att studera hans efterlämnade pass och andra resedokument på UB, Universitetsbiblioteket i Lund, och dess underjordiska arkiv. Jag har således följt skaldens resrouter i norra, meellersta och södra Europa, även genom hans personliga handskrivna dagboksanteckningar.

 

I vintras begav jag mig till Paris för att föreläsa om Hjalmar Gullberg och passade givetvis på att besöka de platser han själv nämner. Det var främst i Quartier Latin i 5:e Arrondissemantet. Under en morgonpromenad i den snötäckta Jardin du Luxembourg har jag bestämt mig för att denna förmiddag besöka Place de l’Odeon, den plats på Jorden där Hjalmar Gullberg, enligt egen utsaga i brev, trivdes allra bäst!

Det är ingen slump att jag blev bekant med Hjalmar Gullberg genom musiken. Skalden själv var både musiker och tonsättare. Och Hjalmar Gullberg liksom Lustans Lakejer står för ett bejakande av resan, bort från Sverige, ner mot kontinenten.

Johan Kinde nämner i sin första roman barndomminnen hos släktingar i Danmark, nära gränsen mot Tyskland, förnimmelse av ljus från ett tyskt hotell. Jag minns själv den allra första gången jag kom till Hamburg Hauptbahnhof, den mäktiga järnvägsstationen. Det var en lördagskväll ungefär vid tiotiden på kvällen i september 1984, och jag skulle vidare mot södra Frankrike för att få tillbringa ett helt år i Provence. Storslaget var det mäktiga spårområdet med all ljusreklam inne på Hamburg Hauptbahnhof. Jag minns en gigantisk skylt som blinkade: Spielbank. Det var också karakteristiskt för tysk storstadsmiljö att se den blå skylten: Innerstadt, och all reklam för bland annat tyska cigarettmärken och Holsten Bier.

Vad saknas i Sverige och vad står att skaffa för en sökande själ ute i Europa?

Jag tror att det hänger samman med att vi håller på att förlora kontakten med vårt svenska kulturarv. Vår svenska så kallade välfärd manifesteras  huvudsakligen genom höga skatter, inskränkt personlig frihet och ett hjälptyranni från ett oproportioneligt stort antal myndigheter. Med andra ord, inget som tilltalar en flyktig vagabond.

 

Såhär lyder slutet i tidigare nämnd dikt, angående resan:

”Jag far bort för att söka något i mig som jag inte fick tag i här.”

 

Jonas Thornell

Ordförande i Hjalmar Gullberg-institutet