Samhällsekonomi och psykologiska tillstånd

Det är uppenbart att representanter för kapitalism och offentliga maktinstitutioner ofta omfattas av allvarlig brist på verklig empati; förmåga att sätta sig in i att andra människor i deras nära omgivning lever i fattigdom, eller åtminstone med ekonomiska begränsningar.

Om en entreprenör lyckas realisera en affärsidé blir han/hon ofta framgångsrik, erhåller en uppnådd ekonomisk status som vederbörande ibland förtjänar. I Sverige har vi sedan decennier ett obehagligt maktfenomen; myndigheter och statliga organisationer förstoras, samtidigt som de fortsätter att växa. Myndighetschefer utses, liksom handläggare och andra beslutsfattare, som får uppgiften att styra över medborgarnas liv. Problemet är att dessa myndighetspersoner, till skillnad från framgångsrika entreprenörer, sällan eller aldrig, har prestationer av vikt bakom sig.

Jag föddes 1965 och växte upp i ett samhälle som var starkt präglat av Socialdemokraternas ideologi, närmare bestämt södra Stockholm. Min far var under sin yrkesverksamma tid byråchef vid Skattemyndigheten och senare Länsråd, dessutom sakkunnig rådgivare åt finansministrarna Gunnar Sträng respektive Ingemar Mundebo. Mot denna bakgrund har jag under åren haft anledning att fundera över nationalekonomi, skattetryck samt frågor rörande ekonomisk rättvisa.

Min syn på arbete har förändrats genom åren. Själv har jag haft både så kallade kvalificerade befattningar och jobb som ibland benämns okvalificerade. Som kvalificerat arbete får anses psykolog vid Polishögskolan och högskolelärare för blivande sjuksköterskor. Som lågkvalificerat arbete skulle, enligt vissa normer, räknas taxichaufför och kontorsbud. Jag tycker dock att taxichaufför är ett synnerligen kvalificerat arbete. Du ska kunna framföra ett motorfordon på ett betryggande sätt så att du eller dina kunder inte drabbas av olyckstillbud. Du kommer i kontakt med en rad olika mänskliga tillstånd, såsom fysisk och psykisk ohälsa. Du ska kunna på ett betryggande sätt köra en gravid kvinna till förlossningsavdelningen och skjutsa en ålderstigen mager gestalt till sjukhemmet som kanske är hans/hennes "slutstation”.

Nu hör det till kärnan i min essä – Samhällsekonomi och psykologiska tillstånd – att jag på fullt allvar anser att personer som inte arbetar gör samhället en stor tjänst. De genererar mindre antal onödiga processer (OGP).

Genom att använda de färdigheter man besitter; jag tycker inte om ordet kompetens, men det är vad det ofta kallas, kan många av oss bidraga till att göra tillvaron bättre, även då man inte har något särskilt lönearbete.

Som exempel kan jag skriva en dikt till en vacker flicka som jobbar som cafébiträde. Som taxichaufför kan jag på olika sätt använda mina kunskaper i psykologi när kunderna berättar om sina liv.

Kontorsbudet kan sjunga något för örat behagligt medan han distribuerar ammoniakdoftande ljuskopior på rulle till arkitekter i högklackat.

Vi måste eftersträva ett samhälle där alla medborgares medverkande insatser arvoderas väl i pengar, så att var och en av oss förmår skapa fri individuell och personlig välfärd.

Jonas Thornell

Författare/Fil.kand. i psykologi