Hjalmar Gullberg hämtade stämningar från sina många resor i Europa

­

Jag måste gå i andra städer, fara på tåg och tala annat språk än här ... Så uttrycker sig den Malmöfödde skalden i dikten Uppbrott från debutsamlingen I en främmande stad, utgiven 1927.

Min fascination över Hjalmar Gullberg och hans diktning väcktes under tidigt 1980-tal. I samband med utlandsstudier var jag vid det tidevarvet en frekvent resenär på tåget mellan Köpenhamn och Paris. Routen som Gullberg återkommer till i sina handskrivna resedagböcker. På senare år har jag ägnat tid åt att närmare skåda dessa efterlämnade dokument; därmed förärats ökad klarhet angående skaldens utfärder i Europa.

Gullbergs främsta behållning av tågresorna synes ha varit: Att just åka med, som passagerare. Sitta i vagnen eller kupén och betrakta. Uppfånga andras konversationer på främmande språk, vara åskådaren som skönjer stad och land genom fönstret, ibland ingå dialog med en främling, men något exakt mål eller konkret anledning att bege sig ut saknades allt som oftast för den språkbegåvade diktaren.

Det finns dock lockelser med att - likt Hjalmar Gullberg - även idag resa på järnväg i Europa. Det särpräglade dunkandet ljuder inte längre på alla tåg. Nutida höghastighetsversioner viner fram men hypnotiserar inte. Fortfarande går det däremot att uppleva den speciella atmosfären och tågromantiken, inte minst vid de stora stationshallarna. Andra europeiska språk hörs och det går för sig att beställa en öl klockan sju på morgonen. Och rök från svart tobak, cigarr eller utsökt mixtur för pipa doftar ännu.

En främling jag mötte 1985, under en av återresorna mot Paris, förklarade värdet av att lära sig språk:

”Varje språk är en ny själ”                

Orden kunde varit Hjalmar Gullbergs. Men medresenären som uttryckte Aha-meningen var en marijuanarökande konstnär från Amsterdam.

Jag tänker ge mig ut på en lång resa - en dikt från Gullbergs andra samling, Sonat, utgiven 1929. Första gången jag betraktade titeln och inledningen undrade jag: Handlar detta om döden? Men eftersom Hjalmar Gullberg skrev raderna över trettio år före sin egen bortgång har jag bestämt mig för att tolka poemet på annat sätt: ”Resan” skönjer värdefulla kraftfält som skalden hoppas finna på annat håll; genom utfärder, bort från Sverige, och ner mot kontinenten. 

På senare år har jag i samband med diktuppläsningar, föredrag och studier av Gullbergs resedagböcker besökt flera av hans destinationer i Europa. Och sannerligen, tror jag på innehållet i devisen uttalad av konstnären jag mötte på tåget för drygt trettio år sedan: Språkkunskaper förlänar oss fler dimensioner, annorlunda perspektiv och själslig substans.

Det passar inte att benämna Hjalmar Gullberg Nationalskald eftersom hans signum snarare var att ofta vända sig bort. Inte endast genom de talrika resorna från Sverige. Utan även genom att sätta gränser gentemot omgivningen och stundom gå in i sin egen värld.

Såhär uttrycker han sig vidare om ”Resan”:

Jag far bort för att söka något i mig själv som jag aldrig fick tag i här.

Jonas Thornell     

Fri skribent