Så fick jag hjälp av Hjalmar Gullberg
I början av 1980-talet berördes jag av Hjalmar Gullbergs
dikt ”Jag tänker ge mig ut på en lång resa” (Sonat, 1929).
Jag tänker ge mig ut på en
lång resa,
troligen dröjer det innan
vi ses igen.
Det är inget förhastat beslut,
jag har umgåtts med planen
länge,
fast jag inte kunnat säga
det öppet för nu.
Jag har ordnat en mängd
detaljer i samband med färden,
jag har förberett allt utom själva resrouten:
vart det slutligen bär hän
får jag söka leta ut efter hand.
Jag far bort för att söka
något i mig själv som jag aldrig fick
tag i här.
Jag tycker det ropas efter mig långt borta,
jag vill dit.
Jag tror mig i stånd att
fördra en hel del besvärligheter för
att komma fram.
Jag känner mig så lätt om
hjärtat, en tyngd har fallit från
mitt
bröst.
Det är som om en stor glädje väntade på mig
någonstans.
Har inte lyckats komma till någon exakt klarhet angående vad
denna dikt handlar om. Avser Hjalmar Gullberg med ”lång resa” någon av de
talrika utlandsresor han företog? Åsyftas döden? Redan på 1920-talet for han
till Tyskland; Berlin, Hamburg, Düsseldorf, Frankfurt med fler platser. Den 8
juli 2012 ankom undertecknad till Berlin i syfte att skriva klart min del till
denna essä samt söka fatt i någon känsla, om detta nu är möjligt, angående hur Berlin
kan ha influerat Hjalmar Gullberg för nittio år sedan. Även ställa den öppna
frågan: Was ist social exkluzion?
Under min egen uppväxt i Skogås, en söderförort till
Stockholm, var Stockholms tullar en
geografisk skiljelinje som jag både bildligt och bokstavligt kom att uppfatta
som manifesterande angående känslan av utanförskap. Jag upplevde, som pojken i
förorten Skogås, att det pågick någonting inne i ”stan” som jag inte fick vara deltagande
i. Vad var det? Musik och andra kulturella evenemang, bland annat på Södermalm.
Nu efteråt förstår jag att den tröstande konsumtionskultur, omhuldad av
socialdemokratisk ideologi som fanns representerad i Skogås-miljön, grundlade
mitt eget utanförskap. Spänningarna under tidig ålder alstrade neurotiska drag
hos mig som senare skulle komma till uttryck i symtom på ohälsa. Idag vet jag
att jag hade utvecklats i bättre andlig och kulturell riktning om jag hade fått
växa upp inne i Stockholm. Hjalmar Gullbergs dikter har fått mig att förstå
detta, långt efteråt!
I familjens brevlåda ute i förorten anlände bruna kuvert
med posten till min far som arbetade inom Stadsförvaltningen. Då kände jag
utanförskap. Jag ville hellre vara i ”stan” där folk spelade musik, deltog i
demonstrationer och arbetade på kontor. En känsla gjorde sig påmind en
vintereftermiddag i Malmö 2012 då jag talade i telefon med Anders Wall. Han var
i Stockholm och jag i min skrivarstudio utanför Malmö. Det var ett andligt moment
då jag hade Beijer Invest-chefen på telefonlinjen, svårfångat och inte lätt att
beskriva. När han sa ja till att göra en donation till Hjalmar Gullberg-sällskapet
[denna donation återkallades då jag annonserade att jag planerade att avgå som
ordförande, före min mandatperiod] blev jag ånyo påmind om utanförskapet som jag
upplevt under barndomen - jag kom att tänka på de bruna kuverten i
brevlådan och förorten Skogås kontra Stockholms innerstad.
Paris besökte jag första gången våren 1981. Bodde på hotell vid Place de la
Sorbonne. Drack Côte du Provence i karaff och Kanterbrau öl à la pression, ofta
tidigt på morgonen. Under den veckolånga séjouren kunde jag varje dag lägga
märke till ett litet gäng punkare som satt på torget. De var så stillsamma och
fredliga.
Odéonplatsen ligger tio minuters promenad från Sorbonneplatsen och Hjalmar
Gullberg ansåg att just denna lokalisation var det ställe på jorden där han
kände sig mest hemma. Undertecknad trivdes på samma plats som punkarna, på Place
de la Sorbonne. Idag ångrar jag att jag höll mig på 20 meters avstånd till dem.
Bild Odeonplatsen:
Hjalmar Gullbergs tillkomst och uppväxt var något
fördunklad. Jag avstår från att berätta om hans biologiska- respektive fosterföräldrar
eftersom så många andra av hans levnadstecknare gjort så. Mer relevant för
denna essä blir nu att spåra in på Hjalmar Gullberg och utanförskapet …
Han har ofta skildrats som en social och belevad herre. Stilmässigt
uppträdde han världsvant, vanligtvis välekiperad. Iförd dubbelknäppt kostym kunde
han likna en bankdirektör eller företagschef. Under sina år som chef för
Radioteatern (1936-1950) visade han för övrigt prov på både chefskap samt
förmåga att iscensätta projekt.
Som regel var han modest angående alkoholkonsumtion och
nyttjade tobak endast ibland. Det är inte känt att han hade någon böjelse för
drogutforskande, däremot föranledde hans sjukdomstillstånd periodvis behov av
olika mediciner.
Men den Malmöfödde skalden var även beskaffad med en
kontrasterande uppförandekod, en avvikande sida jämfört med den sociale och
utåtriktade salongsherren. Likt Hermann Hesses alter ego Harry Haller på
konsertföreställning i romanen Stäppvargen, kunde Hjalmar Gullberg sitta mentalt
bortvänd – drömmande och ibland ”wayvard” - från resten av sällskapet; som om
han vore i kontakt med en annan värld.
Han var även mycket känslig för ljud och avskydde buller.
Detta påminner oss om hur angeläget det är att vi tillåter oss att reagera med
förakt gentemot alla de omusikaliska ljudföroreningar som förekommer i
samhället; signaler på bussar, högtalarutrop och triviala högljudda samtal kan
vara synnerligen påfrestande. I Berlins tunnelbana ljuder en melodiös slinga
inför varje stopp, dessutom hålles vädringsfönster öppna i vagnarna för riktig ventilation,
istället för avancerade fläktsystem som kan orsaka kvävning vid tekniska
driftsstörningar.
Förorening med störande ljud orsakar disharmoni och
stress, men i vårt diagnostiska samhälle finns det väl en risk för att den
ljudkänslige blir attribuerad som funktionsstörd?
Efter mitt uppbrott med Stockholm 1984 och SUKAB -
Sveriges Utrikeshandels kompensationsaktiebolag (mitt första varaktiga jobb
efter gymnasieskolan) följde ett läsår i södra Frankrike, närmare bestämt Aix-En-Provence.
Många bestående minnen odlades under tiden på kompensationshandelsföretaget, firman
arrangerade motköpsaffärer med nationer som på den tiden var stängda, exempelvis
forna Sovjetunionen. Jag minns ett tillfälle då jag hade en telefonkontakt med
en av firmans internationella affärspartners; han ringde från Hotel Beau Rivage
i Genève och detta gjorde ett synnerligen starkt intryck på mig. Varför visste
jag inte fullt ut. Fjorton år senare, i andligt kristillstånd, for jag på en studieresa
kantad av väl tilltagna doser berusningsmedel till Zürich för att besöka
Jung-institutet. Fortsatte med tåg till Genève och i fyllan och villan erinrade
jag mig affärsmannen som ringt till Sukab från Hotel Beau Rivage. Där ville jag
också övernatta. En morgon 1997, när jag anlänt packad till Genève, tog jag
således in på Beau Rivage …
I bagaget till Frankrike 1984 hade jag med mig inte
endast ringa oro påkallad av en tillfällig sjukdom, akut glomerulonefrit, som senare
skulle leda till frikallelse min militärtjänstgöring som menig f vid
Kustartilleriet i Waxholm. I Frankrike drack jag mindre mängder alkohol
dagligen och blev introducerad till nya dimensioner inom erotiken, huvudsakligen
av en tysk konstnärinna. Det positiva miljöombytet - Stockholm mot Aix - ledde
till att min befarade kroniska njurinflamation helt läkte ut. Jag är övertygad
om att resan till Frankrike - på ett
flerdimensionellt plan - befriade min ande med resultatet att jag mådde mycket bättre.
Den av läkare befarade försämringen i njurrelaterad sjukdom uteblev.
Vid hemkomsten från Frankrike sommaren 1985 stod jag
inför olika undringar huruvida jag själv kunde spåra in på en bättre livsföring.
Jag hade egna önskningar om att tillfälligt dra mig undan
Stockholms stress, sluta röka, dra ner på drickandet och ta in på ett hälsohem
i Närkes glesbygd. Min far påtalade att detta var en flummig idé och efter hans
påverkan valde jag att inställa den planerade resan till Nora. Idag inser jag
att jag skulle följt min intuition och inte låtit mig styras av min far.
Hjalmar Gullberg, Henri Bergson och Marcel Proust har fått mig att förstå detta!
Jag tror alltså att jag hade sparat mycket lidande om jag
följt min
intuition för tjugofem år sedan och tagit in på det där
hälsohemmet i Närke, men mellan våren 2010 och sommaren 2011 ändrade jag till
slut inriktning i livet …
Under denna tid skaffade jag mig vanan att sitta själv i
Malmös tomma kyrkor, mitt på ljusa dagen då det inte pågick någon gudstjänst.
Så skedde ofta i Vår Frälsares Kyrka - den katolska vid Thottsgatan, St Pauli -
den runda Lutherska, och St Andreas - den moderna betongkyrkan som förvisso är
konstruerad efter templet i Jerusalem men placerad vid Malmös mest
människoovänliga torg – Fridhemstorget. Ett torg med en väl tilltagen
plastikkirurgisk klinik, men i övrigt med nästan obefintligt folkliv;
undantaget de dagar då Göteborgarna kränger exklusiva fisk- och
skaldjursprodukter till besuttna villaägare från Limhamn-Bellevue och
inskränkta Slottsstadenbor. Med min vana att besöka tomma och tysta kyrkor föll
det sig naturligt att fatta särskilt tycke för de dikter där Hjalmar Gullberg
berör just tystnad – Das heilige Schweigen, till exempel ”Sjön” och ”Till en
näktergal i Malmö”.
”Sjön” ur Att övervinna världen, 1937
Den Helige herr Bernhard av Clairvaux
bjöd mig sin väpnare till
stallet gå.
Hans konst att tiga är
beundransvärd;
han nämnde inte
målet för vår färd.
Vi red längs sjön som glänste
spegelblank,
han
böjd och grå, jag ung och mera slank.
Jag tänkte när vi ridit runt omkring:
min
herres ärende var ingenting.
Jag tänkte tredje gång vi red den runt:
min herre vet att friluftsliv är sunt.
Och
sjunde gång, vi nådde klostrets mur:
Min
herre fröjdar sig åt Guds natur.
En lärka över oss sjöng vårens pris,
den
tolfte gång vi red på samma vis.
Då
bröts vår tystnad av min kommentar:
”Jag tycker också sjön är underbar!”
Så
häpen kunde ej ett slag av spö
ha gjort mig som hans fråga: ”Vilken sjö?”
Min herre
hade ej lagt märke till
den spegelblanka sjön och lärkans drill.
Fast vi bevisligt gjorde samma tur,
red han på annat håll, jag vet ej hur.
Aldrig
ska jag, hans väpnare, förstå
den helige herr Bernhard av Clairvaux.
”Till en näktergal i Malmö”, ur Fem
kornbröd och två fiskar, 1942.
Jag mötte vänner i så många
länder –
men varför blev man ensam under
skyn?
Jag älskar det som flyr ur våra
händer;
jag
älskar det som doldes för vår syn.
Här ligger jag, en fånge mellan lakan,
och lyssnar i en mörklagd paviljong.
Jag älskar mörkret och jag älskar vakan;
jag älskar tystnaden som blir till sång.
I
sjukhusparken hänger månens lykta;
det glittrar genom rullgardinens dok.
Nu
lyssnar all sorgsna och betryckta
till Höga visan ur naturens bok.
Den
största sångaren på denna jorden
har kommit
för att skingra våra kval.
Jag
hör musik och letar efter orden.
Sjung näktergal, min hemstads näktergal!
Från vilket paradis är stämman lånad
som tränger in i rummet där jag bor?
Så sjöng du, när jag föddes i din
månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den som försökte spåra oss tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.
Dig vill jag intill döden efterlikna,
o sångare som vägrar att bli sedd!
De sökte fånga dig och står
besvikna:
på villospår blev jägarskaran ledd.
Dig känner ingen – ingen utom
träden
har sett om du är vacker eller
ful.
Snart hörs i toppen trastens sommarkväden
- då
tiger du som sjöng i låga skjul.
Lär mig att inför världen vara liten!
Vad gör det att jag vandrar mot
min höst,
att jag blir ensam, grå och
väderbiten?
En majnatts melodi har sprängt
mitt bröst!
O näktergal, jag var en gång din
like –
nu är jag åter stum och sjunker
matt
tillbaka i det anonymas rike …
Det skulle vara lätt att dö i natt.
När jag sommaren 2012 berättar för musikern Henrik Venant, över en middag
på grekisk restaurang i Lund, att jag kommit tillrätta med mina dryckesproblem genom att läsa Gullberg-dikter
och dra mig undan, bekräftar han; att om jag har hittat en egen väg, utan stöd
från det etablerade samhället - vårdkoncept och behandlingsstrategier - så är
det ingen, nej ingen, som någonsin kan ta detta ifrån mig!
Många av de
individer och samhällsgrupper som politiker brukar peka ut som ”utanförskapet” upplever
inte alls något negativt utanförskap. Vissa invandrare vill inte integreras mer
än nödvändigt med det svenska samhället. Det finns också väldigt många
arbetslösa som inte alls ser något problematiskt i att gå utan arbete om de erhåller
försörjning. Snarare öppnar arbetslöshetens disposition av tid upp för nya
möjligheter att förkovra sig på olika sätt, läsa god litteratur samt engagera
sig i ideella föreningar. Utanförskap som negativt fenomen gör sig för dessa
grupper tydligare tillkänna då de måste börja arbeta efter en period av
arbetslöshet. De blir då stressade, får för litet tid till eget förfogande och hinner
inte umgås med släktingar och vänner - de hamnar i ett utanförskap gentemot sig
själva.
Läkare och psykologer
får ofta höra hjälpsökande män och kvinnor berätta att de har alldeles för
litet tid till sig själva. Det uppmuntras inte tillräckligt i vår kultur att
dra sig undan etablissemanget. Den som söker hjälp för stress och begynnande
utbrändhet kan förväntas påbörja någon form av vetenskapligt relaterad
behandling som inte alls vidrör orsakerna till problemen. I dagens
politikerstyrda samhälle, lobbat av läkemedelsbolag, förväntas ofta en person
som är trött och mentalt ansträngd, alltså i behov av vila, istället gå i
kognitiv terapi och äta antidepressiva medel så att han/hon ser ”positivt” på
en fientlig och människoovänlig samhällsstruktur med väl tilltagna OGP- Onödiga
Genererade Processer.
En lugnare livsstil, där fler människor oftare försätter
sig i ett hypnosliknande tillstånd för stresshantering, vilar mer och sover
bättre – samt rent allmänt - har ett mindre skyndsamt tempo, konsumerar mindre
och producerar mindre, blir synnerligen gynnsamt för att motverka negativt
utanförskap i hela samhället!
Efter som alla är upptagna jämt och har
mycket att göra,
är det av synnerlig vikt att en man
reser bort från det hela
för att på avstånd begrunda vårt
faktiska läge i nuet
och tyda de hemliga lagar
som härskar över vårt liv.
Ärade samtid, min sång vill betona att
världen behöver
någon som bor på en ö i en grotta och
vakar och lyssnar
vid tillvarons gränser, en andlig spion,
en
utpost i ingen mans land!
Om Hjalmar Gullberg
ville uppmuntra sina läsare att resa bort och/eller dra sig undan för att
söka något i sig själv finns det sannolikt
olika uppfattningar om.
Det är dock känt att han själv ofta reste. Han besökte
städer som Berlin, Dresden Hamburg, Düsseldorf, Frankfurt och säkerligen
betydlig fler orter i Tyskland. I resedokumenten (vissa finns bevarade på
handskriftsavdelningen på Universitetsbiblioteket i Lund) finner man att han
även besökte Prag, Budapest, Wien, Amsterdam, Bryssel och London. Hans
omfattande resor till Grekland är ett kaptitel för sig.
Vidare var Hjalmar Gullberg ofta på Franska rivieran. En
gång i Moskva respektive Istanbul (i denna turkiska metropol, som han
fortfarande ville benämna Konstantinopel, försökte han vandra i skalden Ola
Hanssons anda).
Resedokumenten upplyser om att han även var på följande
platser:
Sarajevo, Dubrovnik, Sicilien, Madeira och St Cruz.
Prova själv! Tillbringa en vecka eller två i Berlin eller
vid annan betydelsefull och mångkulturell plats. Tänk efter! Lär dig lyssna
bättre på andra, men framförallt på dig själv!
Hjalmar Gullberg liksom Kurt Tucholsky (född 1890 i
Berlin, död 1935 i Göteborg) förutsåg det stundande kriget, varför han senare
så starkt vågade uttala sig emot Hitler. Den svenske skalden befann sig
nämligen på plats i Berlin 1935 just den dagen då Adolf Hitler utnämnts till Rikskansler.
Hjalmar Gullberg blev skakad i grunden av hyllningsdemonstrationerna. Under
andra världskriget blev han sedan en av Sveriges mest lästa och mest
uppskattade poeter, en ledande gestalt i den så kallade beredskapspoesin, och
gjorde samtidigt ansatser för att sprida lyrik och teater via radion. Gullberg
var en drivande kraft bakom "Dagens dikt". Han anses ha gjort valet
av Esaias Tegnérs Det eviga den 9 april 1940, några timmar efter
beskedet om den tyska invasionen i Danmark och Norge.
Detta påminner oss ännu en gång om hur viktigt det kan
vara att resa bort och blicka inåt; dels är det möjligt att få balsam mot sina
egna mentala tilltufsningar, vilka tyvärr är fullt möjliga att erhålla som ett resultat
av människoovänlig politik och samhällsplanering. Den stressade människan kan
med stöd av utanförskapet läka sig själv utan vetenskap. Även erhålla andligt
baserad klarsyn samt inhibera ödeläggande förskjutningar och projiceringar som
kan sätta igång krig. Utanförskapet kan således ge förbättrat individuellt mående
samt gagna andra människors väl.
Jonas Thornell
Ordförande i Hjalmar Gullberg-sällskapet 2012-2013
Kommentarer
Teresa